bilderurmittliv.blogg.se

Pictures from my life.

Feedback or fuckback

Kategori: Allmänt

Idag gjorde vi en feedback övning som gick ut på att vi alla i klassen satt runt ett mega papper och skrev ner positiva ord som vi tänker på när vi tänker på oss som grupp men även när man tänker på en individ. När papperet var fullt så fick vi ta ett ord och ge till någon speciell eller till hela gruppen.
 
Övningen är super bra, verkligen men för mig fanns det en stort MEN!
Jag tycker såna här typer av övningar är jobbiga och jag har nu efteråt reflekterat över varför jag tycker det.
Bild från Poonhill, Nepal
 
Jag blir sällan nöjd med något jag gör utan tycker alltid att det hade kunnat bli bättre. Att då få höra av någon annan att den upplever att jag är bra på något (som jag själv tycker att jag inte är så bra på, eftersom jag kan utvecklas och bli bättre på det) gör att jag inte känner mig värd det här possitiva ordet för jag är ju inte så bra som jag vill. MEN det här handlar mycket om mig och vilka krav jag själv har på mig själv! 
 
Tidigare har jag inte fått så mycket feedback utan det har kännts lite som att "Eftersom ingen säger något så gör jag ju inget fel iaf"
Igår när vi hade föreläsning med Cina fick vi lära oss att tystnad är det värsta belöningssytemet som finns! Men efter ett tag så vänjer jag mig vid tystnaden och jag lär mig att bli bekväm med den och så fort jag hör någon prata blir det som att jag går in i försvarsställning. 

Så att nu få massa fina, bra ord östa över mig gjorde att jag ick in i försvarsställning och iprincip stängde av hjärnan, jag vet bara att jag fick ordet MODIG, vad alla andra sa till mig mins jag inte... Och det var nära till tårar för att jag blir så pass rörd av att få feedbac och tycker att det är jobbigt (men bra) att få reda på hur människor i min omgivning uppfattar mig. 
Den här gången höll jag tårarna inne och grät ut några timmar senare med en person jag vet är likadan. MEN till nästa gång vi ses i skolan så borde jag berätta om hur jag kan reagera i vissa situationer. Oftast så ses det som att man är svag om man gråter och det sitter lite i mitt bakhuvud att det är så och att jag därför inte vill "bryta normen" . MEN en vän till mig sa något klokt: Om du berättar för klassen hur du kan reagera och börjar gråta någongång så kommer nog flera känna att det är okej att gråta och förmodligen göra det. Då har du som ledare banat väg för andra ledare genom att visa att det är okej och inget att skämmas över. Så på tisdag när vi ses igen så ska jag berätta hur jag fungerar, så får vi se ifall jag gråter i klassrummet nästa gång och inte på golvet i ett kontorslandskap (även fast det oxå är väldigt skönt!)
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: