Som rubriken antyder har jag tagit ett steg ut ur min "comfort zone" i går/natt när jag hängde med 2 nyfunna vänner från hösten! Det är sjukt hur fort en lär känna människor och vänjer sig vid deras närvaro! Att vi om 3 veckor inte kommer ses varje dag i skolan känns så konstigt! Att jag inte ens har någon skola att gå till utan kommer jobba i vår är galet! Ikväll har jag gjort något som gör mig lugn och avslappnad, jag har ätit glass och halvsovit i sackosäcken framför lejonkungen! Jag sket i att träna, jag hade ett större behov av att bara få vara hemma idag och då ska jag inte trycka undan det utan lyssna och göra det som hjärtat vill!
Tänker på alla fantastiska vänner jag har runt omkring mig som finns där i ur och skur även fast vi ses sällan. Det värmer mitt hjärta att bara tänka på er och veta att ni finns där oavsett!
Planerna för våren har börjat ta form och förhoppningsvis så ser jag detta magiska ställe igen i mars och det värmer hela mitt hjärta bara att tänka på det! Komma tillbaka till stället jag fick kalla mitt hem i 6 månader!
Livet alltså, försöker hitta stunder till att bara få vara och andas in, andas ut, upprepa i 10 minuter och börja njut av livets fina sidor!
I helgen har jag och mina fantastiska vänner från skolan varit diskutionsledare på LSUs årsmöte. Det har vart en utmaning på flera sätt, stå framför grupp, förbereda och komma överens om upplägg (skulle köra tsm med en annan fr klassen) i sista minuten förändring för att göra allt själv, massa organisations kulturer att ta hänsyn till, och på något pedagogiskt sätt ska jag ju lyckas få deltagarna att bli aktiva, tänka och tycka till om handlingarna. Vilket inte alltid är det lättaste, men det gick och jag är böjd över att jag tog mig igenom det och fick bra respons och återkoppling efteråt av deltagare!
Jag och Stina langade collaget posen på röda mattan och satte ribban för resten!
Idag gick jag uppför Flottsbro backen med Oscar. Det var jävligt jobbigt, vi försökte springa men insåg snabbt att det inte var någon ide för det skulle inte gå fortare utan vi skulle bara halka i leran och få börja om. När vi väl kom upp så satte vi oss ner i liften för att hämta andan och se på allt som låg nedanför oss. Efter ett tag så fick vi tillbaka energin och tog massa kort så vi skulle minnas hur fint det var att stå där uppe!
Sedan började vi gå ner.
Jag skulle vilja likna det här med hur jag känner mig nu. Livet har varit en uppförsbacke och jag har ibland försökt springa men det har slutat med platt fall och allt har kommit ikapp mig. Men nu känns det som att jag har kommit till slutet på uppförsbacken och precis satt mig ned för att hämta andan. Jag kollar ned på allt som hänt och ser mycket skit men blir förvånad över att det mesta jag ser är övervägande bra saker, som vänner, familj, skola, jobb, framtidsplaner mm.
Så nu ska jag hämta andan och samla krafter för att förhoppningsvis kunna börja gå ned. För nu har jag sett att det finns så mycket där nere som gör att jag vill ta mig dit igen och jag tror det går fortare att ta sig ner än vad det gjorde att ta sig upp!
Idag blev det för mycket, för mycket av allt så jag gjorde något som väldigt sällan händer. Jag bestämde mig för att gå från skolan, jag skulle inte få något gjort utan bara sitta och tänka på allt som hänt på sistone.
Så jag ringde vännen som jag vet finns där i livets svåra lägen och åkte dit!
Det är skönt att prata med någon som jag vet lyssnar och tar det jag har att säga på allvar men samtidigt vill få mig att se saker från ett annat håll och få perspektiv på livet.
Vännen som har som mål att få mig att le 5 ggr varje gång vi ses oavsett varför vi ses eller hur länge/kort tid vi ses!
Det lyckades idag med även fast jag inte trodde det från början!
Jag har svårt för att berätta hur jag känner men skulle kunna likna det med att:
Jag vill inte dö
men jag vill inte heller leva.
Jag har tidigare aldrig känt såhär så det känns främmande och jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska tackla det...
Känner mig värdelös idag, har skrivit upp massa saker som jag vet att jag borde göra. Men jag orkar inte, det tog 2 timmar innan jag hade plockat ur diskmaskinen. vad jag gjorde med de 2 timmarna är väldigt oklart. Jag vill helst bara lägga mig i sängen och kolla på en snyft film och gråta, så varför gör jag det inte bara???
Varför är det så svårt för mig att släppa kraven på att jag ska prestera och bara göra det jag vill göra? Det jag vill göra är ju det som jag mår bra av, så varför är det så svårt att göra det??
