11 178 km
Kategori: Allmänt
Idag träffade jag en bekant som bland annat var i Tanzania under tiden som jag var i Kenya. Tyvärr så lyckades vi inte ses i afrika men idag träffade vi varandra för en stund.
När hon säger att hon förstår hur det känns för mig, så inser jag att hon går igenom precis samma sak. Med enda skillnaden att hon åker tillbaka nu i april och jag kommer inte åka förens i augusti.
När man kommer själv till ett land med en helt ny kultur som man inte stött på tidigare, oskrivna regler att följa, korruption som finns överallt så är det skönt att ha någon att prata med, försöka få deras syn på olika saker, förstå varför dom gör som dom gör osv. Jag är väldigt tacksam för att jag snabbt hittade en person som tog sig tid att förklara saker för mig, visade mig olika ställen, berättade om hur det är att leva i Kenya mm.
Hade jag inte haft någon att prata med, så vet jag inte hur jag hade kunnat klara min första två månader då jag var helt själv. Inga andra voluntärer, inga vänner, vågade inte åka någonstans själv, var rädd för att vara ute så fort det blev mörkt.
Det är mycket som blir läskigt och ibland kände jag mig som ett barn och undrar hur tusan jag skulle kunna klara det här. Nu är jag hemma 6 månader senare och har insett att jag har klarat det bra med tanke på allt som jag har sett och fått vara med om!
När hon säger att hon förstår hur det känns för mig, så inser jag att hon går igenom precis samma sak. Med enda skillnaden att hon åker tillbaka nu i april och jag kommer inte åka förens i augusti.
När man kommer själv till ett land med en helt ny kultur som man inte stött på tidigare, oskrivna regler att följa, korruption som finns överallt så är det skönt att ha någon att prata med, försöka få deras syn på olika saker, förstå varför dom gör som dom gör osv. Jag är väldigt tacksam för att jag snabbt hittade en person som tog sig tid att förklara saker för mig, visade mig olika ställen, berättade om hur det är att leva i Kenya mm.
Hade jag inte haft någon att prata med, så vet jag inte hur jag hade kunnat klara min första två månader då jag var helt själv. Inga andra voluntärer, inga vänner, vågade inte åka någonstans själv, var rädd för att vara ute så fort det blev mörkt.
Det är mycket som blir läskigt och ibland kände jag mig som ett barn och undrar hur tusan jag skulle kunna klara det här. Nu är jag hemma 6 månader senare och har insett att jag har klarat det bra med tanke på allt som jag har sett och fått vara med om!
Nu är jag 11 178 km ifrån stället och personen som fick en speciell plats i mitt hjärta!
Vem gillar inte att bada?