Hur mycket känslor kan man ha för människor man känt i mindre än 1 år?
Idag är det exakt 10 månader sedan jag började jobba som elevassistent. Den 13 augusti 2012 var det en nervös tjej som nyss tagit studenten som kom till Stålhamraskolan för sin första arbetsdag!
Jag var osäker på mig själv och visste inte vad som förväntades av mig på min första riktiga arbetsplats... Jag fick träffa eleven jag skulle jobba med, hen visade sig vara ett charmtroll (för det mesta) Jag är imponerad över framstegen som hen har gjort under det här året i skolan! Tänker jag tbx på hur det var när jag började i augusti och först träffade charmtrollet så tänkte jag: Det här kommer inte funka, jag har inte samma tålamod och kunskap som dom andra assistenterna har. Tålamodet var det bara att skaffa över en natt för att kunna göra mitt jobb, kunskap är något jag fått allt eftersom och det måste jag tacka mina kollegor för! Jag har tittat mycket på hur andra gör, frågat MASSOR, använt det vett jag har och försökt få ihop det till något som funkar för mig!




När man jobbar så nära någon under så lång tid så blir det jobbigt att säga hej då, känns som att charmtrollet blivit ett extra småsyskon man måste ha koll på!





Extra jobbigt har det vart att säga hejdå till alla kollegor som jobbar på särskolan! Vissa har jag jobbat mer med och andra mindre med. Gemensamt för alla är att dom är öppna, förstående och possitiva vilket har gjort att jag trivts oerhört bra!
När man jobbar tillsammans så tätt som vi gör så har det blivit naturligt för mig att dela med mig av mig själv, mår jag dåligt pga något som hänt kanske bland vänner eller familj så gör det att jag har en sämre dag på jobbet för att jag inte kan ha 100 % fokus på det jag behöver.




Därför känns det jobbigt att jag själv VALT att lämna mitt jobb, när jag vill ha kvar mina kollegor och eleverna.




Samtidigt ångrar jag inte för en sekund att jag tagit beslutet att åka iväg som voluntär till Kenya! Det är något jag velat så länge och hade det inte vart för en viss fröken Persson som fick mig att bli ordförande i Vi Unga Stockholm hade jag nog i
aldrig börjat på Stålhamra (Så tack Lovisa för att du fick mig att stanna ett år!)


Jag hade inte kunnat få en bättre start i arbetslivet, ni har lagt ribban högt inför kommande jobb!